0370-105 10 · Öppettider >
0 items - 0,00 kr

Om kaffe och rättvisa

Först av allt, vi är inte på något sätt emot rättvisemärkning av kaffe, men det finns betydligt mer effektiva sätt att hjälpa fattiga kaffeodlare. Om man inte vet villkoren bakom det kaffe man köper är Fair Trade en bra lägstanivå tycker vi.

Världens kaffeodlare får oftast dåligt betalt för sitt kaffe, t.o.m. så dåligt att många odlare inte längre kan leva på att odla kaffe. För dålig lönsamhet leder både till sociala problem och oundvikligt till dåligt kaffe. Lösningen om någon frågar oss är handel – en schysst handel där odlaren och bönderna får rätt betalt genom just handel.

Vi sysslar inte med välgörenhet och det gör inte de rosterier och importörer vi samarbetar med heller, men filosofin är enkel: vi betalar och debiterar gourmetpriser för gourmetkaffe. Hur gör man då för att både hitta bra kaffe samt försäkra sig om att odlaren får rättvist betalt?

Våra rosterier och importörer köper ofta helt enkelt kaffe direkt från odlaren eller via exportörer som köper direkt från odlaren, helt utanför börsen. Kaffe som är etiskt odlat och där bonden garanterat får bra betalt för sitt kaffe, samtidigt som han satsar på att öka kvaliteten på råvaran. Det pris som betalas sätts ofta i första ledet av kaffeproducenten själv, på samma nivå som, eller högre, som rättvisemärkt kaffe. På detta sätt garanteras vi väldigt hög kvalitet på kaffet, samtidigt som vi kan spåra varifrån kaffet kommer, inte bara land och region, utan även den individuella farmen. Ett ärligare sätt att göra affärer och som i slutändan är det enda sätt som garanterar hög produktkvalitet.

Eftersom vi på Arabusta och Kaffebruket livnär oss av att leverera hög kvalitet på de produkter vi säljer, måste vi även se till att bonden i första steget också kan livnära sig på det hen gör. Därför har vi valt att samarbeta med rosterier som har en uttalad policy om schysst handel och som även själva besöker och inspekterar de gårdar varifrån de köper sitt råkaffe. Detta gäller generellt för det mesta av det specialkaffe som säljs i landet från mikrorosterier.

För att få använda rättvisemärkning på produkter krävs en certifiering som kostar i storleksordningen 25.000 kr för ett kafferosteri. Vi väljer ofta kaffe som är certifierat från importören/råböneleverantören, men eftersom vårt rosteri inte är certifierat blir kaffet inte heller rättvisemärkt. Vi brukar istället kalla det ”Schysst handlat”.

Vi tycker att det är synd att fokus oftast är på just märkning och inte på ett långtgående arbete för en rättvis handel i allmänhet. Med märkning stirrar sig slutkunden ibland blind på just märket och bryr sig inte om själva produkten eller de egentliga villkoren för odling och handel. Man jämför produkter med samma märkning utan att ta hänsyn till kvalitet, ursprung eller de verkliga villkoren.

Nedan följer ett kort översatt sammandrag ur artikeln ”10 Reasons Fair-Trade Coffee Doesn’t Work”  skriven av Bruce Wydick, professor i  nationalekonomi och internationella studier vid University of San Francisco.

Flera nya studier av forskare vid Harvard, University of Wisconsin, och University of California visar att rättvisemärkt kaffe har liten till försumbar effekt för kaffeodlare, särskilt de fattigaste. University of Californias forskare finner att bristen på effekt beror på illa genomtänkt utformning av Fair Trade-systemet. I själva verket visar ekonomer att rättvisemärkt kaffe är en av de minst effektiva metoderna för att minska fattigdom i utvecklingsländer.

Exempel: Ett odlarkooperativ får ett minimipris, även kallat prisgolv, på $1,40/pund ≈ 25 kr/kg (Arabica) för allt kaffe som kan säljas genom rättvisemärkta kanaler. Om marknadspriset stiger högre än prisgolvet (som idag med ett pris på nästan $2,00/pund ≈ 36 kr/kg, får odlarna bara marknadspriset, tillsammans med en premie om ¢20 ≈ 3,50 kr/kg som skickas tillbaka till investeringar i producentkooperativet och det lokala samhället. För att få detta pris, måste odlarna betala för att bli certifierade, gå med i ett demokratiskt förvaltat kooperativ samt acceptera regler för bekämpningsmedel, kemikalieanvändning  och gödningsmedel samt betala ”skäliga löner” till kaffearbetarna.

Allt detta är välmenande och låter underbart. Problemet är att inte inte alltid fungerar fullt ut. University of Californias studie visar hur Fair Trade-systemet misslyckas med att redogöra för grundläggande ekonomiska lagar som då underminerar dess fördelar för odlarna, bland annat grundläggande brister:

1. Bristfällig utformning av systemet undergräver dess egna fördelar. Ny forskning från utvecklingsekonomerna Alain de Janvry och Betty Sadoulet på UC Berkeley och Craig McIntosh på U.C. San Diego visar att när världsmarknadspriset på kaffe faller (och fördelarna med att sälja genom Fair Trade-kanaler ökar), väljer fler att erhålla Fair Trade-certifiering vilket också minskar den del av kaffe som deras kooperativet kan sälja till Fair Trade-pris. Vad ekonomerna fann efter att ha granskat 13 års data från kooperativ i Guatemala är att i genomsnitt är de ekonomiska fördelarna med att delta i Fair Trade-systemet neutraliserat av priset odlarna måste betala för certifiering. 

2. Fair Trade lockar till sig sämre bönor. Varje skörd innehåller några bönor av högre kvalitet än andra. Om marknadspriset för låg kvalitet är under $1,40/pund (25 kr/kg) och marknadspriset på högkvalitativa bönor är över $1.40/pund, ger systemet odlaren anledning att dumpa sina dåliga bönor i Fair Trade-kanaler. Eftersom de sämre bönorna dras in i Fair Trade-marknaden, genom vad nationalekonomer kallar ”negativt urval”, undviker potentiella köpare kaffet av rädsla just för att få bönor av lägre kvalitet. Detta fenomen har begränsat marknaden för rättvisemärkt kaffe.

3. Fair Trade medför betydande kostnader för fattiga odlare. University of Californias studie uppskattar att rättvisemärkt certifiering kostar ca $0,03/pund (55 öre/kg). Detta låter inte som mycket, men vissa år är det mer än det högre priset genom Fair Trade-systemet. Högre produktionskostnader för fattiga odlare minskar avkastningen och förtar fördelarna med frihandel.

4. Rättvis handel  hjälper inte de fattigaste odlarna. I en ny studie från Costa Rica (ekonomerna Raluca Dragusanu och Nathan Nunn vid Harvard University) såg man att de fördelar som genererats från rättvis handel är koncentrerade till de mest kompetenta kaffeodlarna. De fann ingen positiv inverkan på kaffearbetare, ingen positiv inverkan på barns utbildning  och negativa effekter på utbildning av barn till kaffearbetare.

5. Relativt liten mängt rättvisemärkt kaffe kommer från de fattigaste länderna. De fattigaste kaffeodlande länderna i Afrika; Etiopien, Kenya och Tanzania. Rättvisemärkta export från dessa länder utgör mindre än 10 procent av det kaffe som marknadsförs genom Fair Trade, medan andelen rättvisemärkt kaffe från medelinkomstländer som Mexiko, Brasilien och Columbia är många gånger högre. Effektiva insatser fattigdom bör inriktas på de allra fattigaste.

6. De påstådda fördelarna med Fair Trade-systemet saknar öppenhet. Även om Fair Trade betalar en premie om ¢20 (3,50 kr/kg) på kaffepriset över hela världen kaffepriset till odlare för ”sociala och ekonomiska investeringar i samhället och organisationsnivå”, vet man inte hur dessa pengar faktiskt används i hemlandet.

7. Fair Trade är ineffektivt på att överföra kaffekonsumenternas goodwill till producenterna. I ett experiment som drivs av doktorander i San Francisco fann man  att mediankaffedrickaren är villig att betala en premie om ¢50 (ca 5 kr) extra för en kopp rättvisemärkt kaffe. Samtidigt är premien för rättvis handel motsvarande endast en tredjedels procent när världsmarknadspriserna är som lägst.

8. Direkthandel är förmodligen mer effektivt och hållbart än rättvis handel. Under direkthandel, där en kaffeköpare sluter avtal direkt med specifika odlare, erbjuds ett högre kaffepris, ofta i utbyte mot en högre kvalitet och en långsiktig relation. Även om direkthandel verkligen inte är ett universalmedel har den ett större verkligt värde, vilket tvekanslöst gör det till ett mer effektivt sätt att överföra resurser från kaffedrickare till kaffeodlare.

9. Vi bör uppmuntra mindre kaffeproduktion, inte mer. Arbetet med att hjälpa kaffeodlarna genom att betala dem mer för deras kaffe stimulerar mer kaffeproduktion, vilket är fel sätt att hjälpa kaffeodlare. Det är lägre världsomspännande kaffeproduktion som ger mest nytta till varje odlare, genom att höja kaffepriserna.

10. Fair Trade-kaffe misslyckas att ta itu med roten till fattigdomsfrågor. Fattigdomsfrågor i utvecklingsländer behöver genomtänkta och strategiska insatser på områden som hälsa, utbildning, infrastruktur, företagande, och styrning. Om dessa kärnfrågor ska hanteras effektivt behövs nya verktyg för de fattiga så  de kan lyfta sig ur fattigdom på landsbygden.

Den mest skadliga aspekten av Fair Trade-systemet kan vara att det vilseleder välmenande kaffekonsumenter att tro att genom att köpa rättvisemärkt kaffe de gör något meningsfullt och hjälp för de fattiga, samtidigt som  bevisen tyder på att andra typer av program är mycket effektivare.